Igår fick vår yngste son en elgitarr. En billig elgitarr men ändock en riktig elgitarr.

Mina barn har inga far/morföräldrar som ger dem saker som låter och driver oss föräldrar till vanvett. Den biten klarar vi sååå bra själva nämligen. Jag vet inte riktigt om det är ett inslag av masochism som gör att vi frivilligt utsätter oss för detta eller om vi bara helt enkelt är otroligt korkade.

 

Det är nämligen inte det första fullstora instrumentet vi tar in här i huset nämligen. I nuläget har vi ett fullstort trumset, en elgitarr (den som precis köptes) två st aukustiska gitarrer, ett gäng med blockflöjtar, munspel, ett skitkasst keyboard och en mungiga.

 

Det "roliga" i kråksången är att ingen av oss egentligen kan spela på nått av intrumenten. Dottern har lärt sig några få ackord på gitarr i skolan men det är allt. Vi sjunger mycket här i hemmet men spelar instrument? Neeee inte nå mycket men ÄNDÅ så kommer det in nya instrument med jämna mellanrum vilket är helt obegripligt. Ingen av de två äldsta barnen har haft någon direkt önskan om att få musiklektioner heller nämligen.

 

Är det så att vi när ett hopp om att yngste sonen ska vara ett musikaliskt underbarn?

 

Vilket fall som helst så när gitarrhelvetet kom igår så fick jag för mig att JAG skulle lära mig att ta några ackord på en av de akustiska gitarrerna så jag satt där och plinkade på under kvällen med reusltat att jag fick nått så jävulskt ont i fingertopparna. Nått som jag har även idag. Vet ni hur jobbigt det är att sitta och skriva (bland annat den här texten) på ett tangentbord när man har ont i fingertopparna?

 

Det är nog bara att inse att har man inte lärt sig att spela gitarr innan man är 40 så är det nog inte meningen att man ska lära sig det.