Den ständiga kommentaren idag har varit "åh är du född på alla hjärtans dag, det måste vara roligt".

 

Egentligen vet jag inte vad jag ska svara på det. Oavsett vad så får jag presenter och god middag. Det är nog mest besvärligt för min familj som måste påpeka och berätta vilket kort som tillhör min födelsedagpresent och vilket kort/teckning som är hjärte-presenten.

 

När jag föddes 1972 så fanns inte alla hjärtans dag utan det var något som började dyka upp i slutet på 80-talet. jag minns det ganska så väl hur det började i de olika blomsteräffärerna. Så detta med att jag fyller år på alla hjärtans dag är inget jag egentligen tänker på. Det är ju bara på det sättet och det är ju knappast nått jag kan ändra på.

 

För alla andra får det mer än gärna vara alla hjärtans dag men för mig är det MIN dag, min födelsedag :-)

 

Idag fick jag allt och lite till.

 

Mina stora barn steg upp jättetidigt och fixade frukost, äggröra och oboy, till mig medans jag duschade. Jättegott!!

 

På jobbet kom min underbara Maria och överraskade mig med en bukett tulpaner, choklad och ett kort. Min Maria hon känner mig hon. Aj löv hör!

 

När jag kom hem så fick jag först alla hjärtans dag presenter bestående av teckningar, kort, choklad och blommor.

 

Imorse när vi vaknade så kom överraskning nummer ett. Lillhuliganen började kräkas och är nu officiellt magsjuk. "Jätteroligt" med tanke på att detta är min första lediga dag efter att jobbat både jul och nyårshelgen. Detta var helt klart en överraskning som jag kunde vara utan. Nu hoppas jag bara att jag och maken slipper undan men chansen för det är nog ganska liten tyvärr.

 

Överraskning nummer två var att våra nya spegelskjutdörrar till den planerade gaderoben i sovrummet levererades. Egentligen var det inte så mycket en överraskning då vi visste att de skulle komma men mitt i magsjukan så hade jag helt förträngt det. Det var iaf en trevlig överraskning.

 

Överraskning nummer tre var att jag har dubbelbokat mig. Den 26 januari hade jag lovat en kompis att hjälpa till med hennes flytt men idag upptäckte jag att jag ska vara med på svenska hoyasällskapets styrelsemöte exakt samma dag i Stockholm. Lite mindre trevligt att måste dissa en kompis.

 

Överraskning nummer fyra var att de ringde från banken i Hylte då alla papper fårn mina syskon i Danmark fortfarande inte kommit in till dem och det innebär att "dödsboet/bouppteckningen" inte kan registreras. Mycket mindre trevligt!

 

Överraskning nummer fem var att i brevlådan fanns ett paket från PAF och i detta fanns det en liten lapp och ett litet presentkit från The Body Shop. Tydligen vann jag Magdas Goodiebags rimstuga för ett par veckor sedan. Helt klart ett trevligt litet tröstpris då jag inte vann goodiebagen utan åkte ut på en 5e plats.

M - matt

A - arg

J - jämnjävlig

K - kraftlös

E - elak

N - nere

 

 

Igår fick vår yngste son en elgitarr. En billig elgitarr men ändock en riktig elgitarr.

Mina barn har inga far/morföräldrar som ger dem saker som låter och driver oss föräldrar till vanvett. Den biten klarar vi sååå bra själva nämligen. Jag vet inte riktigt om det är ett inslag av masochism som gör att vi frivilligt utsätter oss för detta eller om vi bara helt enkelt är otroligt korkade.

 

Det är nämligen inte det första fullstora instrumentet vi tar in här i huset nämligen. I nuläget har vi ett fullstort trumset, en elgitarr (den som precis köptes) två st aukustiska gitarrer, ett gäng med blockflöjtar, munspel, ett skitkasst keyboard och en mungiga.

 

Det "roliga" i kråksången är att ingen av oss egentligen kan spela på nått av intrumenten. Dottern har lärt sig några få ackord på gitarr i skolan men det är allt. Vi sjunger mycket här i hemmet men spelar instrument? Neeee inte nå mycket men ÄNDÅ så kommer det in nya instrument med jämna mellanrum vilket är helt obegripligt. Ingen av de två äldsta barnen har haft någon direkt önskan om att få musiklektioner heller nämligen.

 

Är det så att vi när ett hopp om att yngste sonen ska vara ett musikaliskt underbarn?

 

Vilket fall som helst så när gitarrhelvetet kom igår så fick jag för mig att JAG skulle lära mig att ta några ackord på en av de akustiska gitarrerna så jag satt där och plinkade på under kvällen med reusltat att jag fick nått så jävulskt ont i fingertopparna. Nått som jag har även idag. Vet ni hur jobbigt det är att sitta och skriva (bland annat den här texten) på ett tangentbord när man har ont i fingertopparna?

 

Det är nog bara att inse att har man inte lärt sig att spela gitarr innan man är 40 så är det nog inte meningen att man ska lära sig det.

 

 

Idag påbörjar de två äldsta barnen resan ner söderut för att umgås med sin far och hans sida av familjen.

Jag har inte så jättebra kontakt med mitt X. Dock vet jag att barnen har det hyfsat bra där nere och att de ser fram emot att få träffa honom och familjen.

 

Vad mig själv anbelangar så har jag mycket motstridiga känslor. På ett sätt ska det bli "skönt" att få rå om maken och yngsta sonen själv och det blir som lugnt och skönt här i huset. Jag kan kanske till och med få nån högt önskad egentid. På ett annat sätt känns det trist och ledsamt. Det kommer bli så tyst i huset och så tomt. Jag kommer sakna monsterna nått oerhört.

 

Jag hoppas att de får en alldeles underbar jul :-) Tack och lov för telefoner.

 

 

En vän till mig har tagit ett otroligt behjärtansvärt initiativ genom att hon startat en insamligen till och genom Unicef.

 

 

Genom att skänka en slant till Unicef så lottar min vän ut en hoyastickling och det är inte vilken stickling som helst utan en ganska så ovanlig art nämligen Hoya edenii.

Oavsett om man vinner denna stickling eller ej så behöver världens fattig barn vår hjälp. Vi har det bra. De flesta av oss har råd att skänka 25 spänn.

 

.......så kan man alltid gå till personligt angrepp. Eller hur var det?

 

Just nu florerar det runt facebook en massa bilder och texter med både rasisitiska och kränkande innehåll och som den människa jag är så reagerar jag. Jag gillar dem inte! Jag gillar inte rasism, jag gillar inte när folk blir kränkta och jag gillar inte när det sprids skit med rena felaktigheter i.

 

Så igår som många andra gånger så skrev jag en kommentar hos en av mina vänner att jag ogillade en bild med text då den var både full av fördommar och var kränkande. Svaret jag fick var att personen ifråga hade lagt ut bilden för att den var "ironisk". och att de var less på allt skitsnack. Jag svarade: "Är inte mycket med den texten som är ironiskt..." Sen lade jag ner den diskussionen då det svaret jag fick var: "Men suck"

 

Ok det kan vara att vi egentligen tycker samma sak MEN jag anser att dela rasistisk propaganda för att den är "ironisk" (jag kan fortfarande inte se ironin) inte är rätt väg att gå. Men var och en får stå för det de delar och gillar.

Som sagt jag fortsatte inte diskussionen hos min vän.

 

Det jag gjorde var att skriva på min egen status och att jag skulle få igång en diskussion var jag fullt beredd på MEN jag var INTE beredd på det som faktiskt hände.

 

Jag väljer att lägga ut hela inlägget i sin helhel MEN jag har tagit bort alla namn (förutom mitt eget och min mans) och alla hyperlänkar. Detta blir ett långt inlägg och jag hoppas att ni orkar läsa...

 

Men vad är det som händer i Sverige just nu? Har folk helt kastat bort sitt sunda förnuft?

Varför är det storskaliga diskussioner i år om Disneys beslut (läs DISNEYS) att klippa i Kalle anka, att detta utfördes redan förra året verkar vara helt oväsentligt?

Varför är det stora diskussioner om pepparkaksgubbarnas vara eller icke vara när allt detta handar om EN enskilds (inte så fiffig kanske) lärares beslut.

Hur kan allt detta vara nysvenskars fel? Jag begriper det inte.

Varför skickas det runt en massa bilder med text som är alla fulla av fördommar och rent av felaktiga påstånde om vad vi får äta och inte äta under julen? Dessa texter är inte ironiska eller roliga. De är kränkande och nedlåtande.

 

XXXX1 Så skönt att äntligen se ett väl genomtänkt inlägg i fråga om allt det här kaoset i motsats till allt det andra. Bra skrivet!

XXXX2 Det ger mig lite hopp om mänskligheten att det fortfarande finns några som tänker som du Majken! Jag är allvarligt oroad över den delen av svenska befolkningen som verkar tro att SD och ett invandringsstopp är lösningen på något.

XXXX3 Ibland känns det som att jag inte förstår att jag ska känna mig kränkt över diverse saker. Men jag är bombsäker på att pepparkaksgubbar och tecknade figurer inte stör mig det minsta. Det galna är att det blir kontraproduktivt, på något sätt.

XXXX4 Det är inte nysvenskanas fel, det är svenskarnas rädsla att bli kallade rasister för att de står upp för det som är svenskt - Traditioner som ex peppakaksgubbar i luciatåg, vifta med svenskaflaggan vid skolavslutningar mm.
I ett mångkulturellt samhälle måste alla kultur och traditioner finnas även sådana som vissa kan tycka stötande.
Jag har aldrig krävt att de som går i burka skall ta av sig dem även om min yngsta dotter vart livrädd så fort hon såg dem när hon var liten.

XXXX5  Precis de är den svenska "moralen" det är fel på. Att ett folk kan vara så rädda för att kallas rasister är rent av för jävligt barnsligt. Man ska ju ändå kunna vara stolt å glad över de land man bor i ändå. men så har vi ju den fucking jantelagen...å går man efter den så kan de ju bara gå åt helvete. Texten som de står vad vi mer i så fall borde ta väck från matbordet o,s,v är faktiskt till viss del sann. För det är just på den barnsliga nivån vi nu är. Istället för att diskutera sådant som är många gånger viktigare har vi nu strandat på en sandlåde nivå om vilkas serie figurers existens vara eller icke vara....suck.....

Majken Schobius men vad är det som är svenskt? Lucia? Hon är ett italienskt helgon... Jag förstår inte denna rädsla och jag förstår inte varför det ska skyllas på andra folkslag. Jag har ALDRIG viftat med någon flagga under skolavslutningar så när och var kom den "traditionen"? Varför ska kräkningar vara tilllåtna? Ska en människa som blivit kallad tjock-fia när hon gick i skolan fortfarande kallas för tjock-fia 40 år senare bara för att det "har vi alltid gjort"? Nej det ska hon inte för det är kränkande! Traditioner förändras... det är onaturligt om det inte ändrades... Tror ni verkligen att vi har samma traditioner idag som det fanns för 50 år sedan? Det är inget fel med förändring, det är det som gör att landet och vi människor utvecklas.

Majken Schobius XXXX5 det finns INGET sant i den texten. Den texten är enbart rasistisk propaganda.... precis sånt som nazisterna höll på med för 60-70 år sedan. Det är INTE sandlådenivå.

XXXX4  Ja, flaggor har då alltid viftas med vi utspringet vi gymnasiet här och nummera får vi inte göra det, det anses kränkande men nysvenskarna får vifta med sina länders flaggor. När jag var liten och gick i grundskolan fick vi vid avslutning små svenska flaggor att vifta med

XXXX6  jag vill inte vara sån men när jag gick i skolan firade vi alltid med att stå kring den förbannade flaggstången o sjunga sedan tågade vi in i kykan o hade skolavlutningen, tyckte på ett sätt de va ganska fint... Detta tog dom sedan bort när jag gick i 5:an... kan säga att jag saknade den traditionen ett litet tag... =) De var allt lite mysigt o se... Jag är definitivt inte emot förändring, men vissa saker kan vi gott ha kvar... traditioner e trevligt, dessa rent utsagt dumma påhitt är inte invandrarnsa fel eller nysvenskarnas... Förstår inte vad de e för farligt o ha pepparkaksgubbar, Som du skriver Lucia är ju inte direkt svensk men de e fint med luciatåg.. =)

XXXX6  Åhhh, fick ni??? Vi fick nöja oss me att se dom hissa den stora flaggan =) Ganska stor känsla för ett litet barn...

Majken Schobius Lilla XXXX5 jag hann att se ditt inlägg innan du tog bort det och att försöka förminska mig och dumgöra mig säger mer om dig än mig. Jag tycker att det är DU som ska kolla upp dina fakta lite grann. jag hade MVG i historia och är det nått jag kan är det det. Du må vara mitt syskonbarn, ibland är blod inte tjockare än vatten ska du ha klart för dig.

Fredrik Jokijärvi Nu är du ute och cyklar XXXX5. Är det nån gång som man ska ta en politisk diskussion så är det nu när rasistiska påståenden och påhitt florerar och Majken ser väl utanför boxen?
Det är när folk skriver att saker och traditioner är hotade som man är inskränkt. Texten med "Av hänsyn till" är skrivet som om nått i vårt land är hotat. "Vår" Jul. Vilkens Jul? Du och jag har inte samma Jul, samma traditioner. Men texten skrivs som om vi måste vara politiskt korrekta och avstå från något för att andra kan ta illa upp. Det är ju rent ut sagt skitsnack. Skrämselpropaganda.

XXXX5  Du går för långt i vanlig ordning Majken. Lyssna mer på vad som sägs runt om dig och se bara på vad dina vänner skriver. Det underligga är ett du kan hålla med din man å sen skriva något sådant här. För det är just sådant även vi andra bland annat skriver. Skriver även vad vi varit med om , hur vi såg på de och hur vi ser på det idag men bara för att det inte är i samma linje som dig så har vi alla andra fel. Hur vore det om du själv började kolla runt och titta över väggarna i din "box" så kanske du ser att det finns fler vägar att gå....vi har många här skrivit och pratat om samma sak och tycker lika men skriver det på olika sätt bara. För vi är olika. Så fort någon säger eller skriver något du inte tycker om eller inte förstår , även om det är åt samma tycke så får du ett raseri utbrott och allt är bara fel. hur vore de om du taggade ner lite till och börja med. man kan tycka lika fast på olika sätt utan att se de på lika sätt.

XXXX5 eeee Majken nu är det så att det faktiskt är bevisat att extremt mycket som över 60% av de som står i våra historie böcker är fel.

XXXX4  Vi har egentligen inga genuint svenska traditioner sedan vi "införde" kristendommen i Sverige. Sverige har alltid haft stor invandring men det har aldrig setts som nysvenskar på samma sätt som med dagens invandrare görs.

Det finns istort sätt 4 sorters svenskar, 1 de förändringsbenägna som det inte gör något om man tar bort & lägger till traditioner, 2 de som kan tänka sig viss förändringar bara det inte är sånt som de tycker är "heligt" inte förändras och som gärna uttrycker sitt missnöje högt och tydligt , 3 de som inte villa ha förändringar och som skriker högst när det blir förändringar (det skall vara som det alltid har varit) 4 de så kallade nysvenskar som tillför svenskarna mycket utan att slå sig för bröstet och ta åt sig äran

Majken Schobius Så om alla andra är rasister så jag har fel bara för att jag inte är det? Sluta dumgöra mig XXXX5 jag är inte ointelligent. Min man håller med mig... han håller inte med dig. DU känner inte mig ska du veta... jag har inget rasereiutbrott, jag får sällan raseriutbrott och hur VÅGAR du uttala dig om mina egenskaper som du inte vet ett skit om? Jag anser en sak...du anser en annan, det är vad diskussioner går ut på.

Majken Schobius XXXX5 jag vill gära ha en källa på de 60%. nått som inte kommer från avpixlat.

XXXX7 Vad glad jag är över att läsa ett inlägg om bl.a. pepparkakor där man INTE tar på sig offerkoftan och INTE sprider högerextrem (skrämsel)propaganda!

XXXX5  Å nu bevisade du att du inte förstod meningen: Man kan tycka lika fast på olika sätt utan att se de på lika sätt. Det är faktiskt så att både du och jag , min mor och du , YYYYY och du , ZZZZ och du har snackat om exakt samma sak och tyckt samma sak men du har inte förstått oss alls på grund av att vi inte sagt det på samma sätt som du. I slut ändan har du blivit arg och vi har bara fel å du rätt. Även om vi i 9 av 10 fall tyckt samma men bara sagt det på olika sätt. Men vi har inte orkat diskutera med dig å lagt ner istället för du just inte fattar vad vi säger för vi inte säger det på ditt sätt. Jag tog nu upp denna diskussion med dig bara för att jag fått nog helt enkelt. För du går inte diskutera med alls. Jag tycker även att traditioner ska förändras med tiden och så men de betyder inte att vi behöver slänga in en massa nytt hela tiden för då försvinner just vad tradition är. Men man behöver heller inte ha kvar samma sak hur länge som helst heller. Och just därför måste man visa på endera sätt hur barnslig diskussionen är om den ena eller andra sidan börjar gnälla för högt.

XXXX7  Jag förstår inte hur den barnsliga diskussionen ska gynna några andra än SD-sympatisörer. När jag läser i gruppen Vita Kränkta Män, så kan jag skratta, för där vet jag att det är ironi, men inte när vänner tar på sig offerkoftor och talar om hur synd det är om dem som inte längre får göra ditten eller datten.

XXXX7 Vet ni, det finns faktiskt folk som går på det där! De tror på fullt allvar att man inte längre får äta pepparkakor och känner att de måste mobilisera sig. Mot vem? https://www.facebook.com/robert.nilsson.543/posts/564999203517147

 

Majken Schobius Eftersom den här diskussionen gick från vad jag trodde var saklig till en direkt attack mot mig som person så lägger jag ner här.

Majken Schobius XXXX5 jag hoppas att du känner dig stor stark nu eftersom du kände dig tvungen att ta till härskarmetoder såsom att förminska mig, dumgöra mig, och förolämpa mig.

XXXX8 Jag tror Sverige var som allra bäst innan all invandring började. Alltså, täckt av snö och metertjock inlandsis ;)

Guds fred på er!

Jag tog mycket illa vid mig då personen XXXX5 gick till personligt angrepp på mig. Jag känner mig kränkt, jag känner mig förolämpad, jag känner mig djupt sårad. Denna person är alltså en i min familj, Hen är ett syskonbarn men hen känner inte mig även om hen vill påskina det. Detta är alltså en vuxen människa som ligger närmare 30 i ålder och inte ett barn. Jag har bott här uppe i norr i 8 år och vi har alltså bara träffats ca 1 gång/år. Innan dess träffades vi inte så mycket då heller då hen var ung och jag hade familj och vi levde i två helt olika världar.

Jag känner inte igen mig alls i det han skriver och det gör inte min familj heller. Hen vill påskina att jag inte har någon som helst självinsikt, att det är jag som är inskränkt och att jag är ointelligent och mest bara till besvär för hela min familj. För givetvis åker jag 110 mil 1 gång/år för att få raseriutbrott på mina syskon och syskonbarn som jag faktiskt under alla dessa år endast träffat under en fika hemma hos min mor och far (där vi bodde). Denna person har även varit inbjuden i mitt hem men ej heller då har vi haft några som helst diskussioner som lett till ilska eller raseriutbrott. Jag VET INTE vem denna människa är som hen pratar om men det är INTE mig.

 

Summan av kardemumman är att hen har mist mig som familjemedlem. En sak som hen kanske inte visste om mig är en egenskap som jag kanske inte är direkt stolt över men jag har den likväl och det är att jag är långsint. Jag kan ta skit till en viss del MEN trampar man på mig tillräckligt hårt då är det kört. Hen förolämpade mig, hen fördummade mig, hen sårade mig och hen kränkte mig. Jag vill inte ha något med hen att göra överhuvudtaget. Hen är inte längre välkommen i mitt hem och jag hoppas att jag aldrig mer träffar hen igen för jag vill inte ha hen i mitt liv. DET är HENS förlust, inte min!

 

Det finns säkert folk som anser och kommer att anse att jag överreagerar och då vi bor i ett fritt land så får de tycka det. Men fundera då en liten stund på om situationen var omvänd. OM din släkting skrivit exakt samma saker till dig som skrivits till mig. Det må vara att jag kanske överreagerar men det är mitt val och det är ett val jag står för. För så som jag kände mig igår, det önskar jag ingen annan.

.... men de senaste veckorna har varit tuffa men nu är jag hemma igen. Sorgen och saknade efter pappa är stor och frågan är om hålet i mitt hjärta någonsin kommer att läka helt.

 

Allt gick så snabbt med pappas cancer och hans död och jag är glad för att det gick så fort för hans skull men för min egen del så känner jag mig lite snuvad. Han skulle ju minst ha 3 månader kvar... inte 4 veckor.

 

Detta var vad som hände:

 

Lördagen den 29 september skriver pappa ett inlägg på Facebook där han klagar över att han har ruggigt ont. Jag förstår ingenting och ringer till pappa och frågar vad som står på. Efter mycket om och men så går han med på att fixa så att mamma (som har alzheimers) får flytta till korttidsboende så att han kan söka akut sjukvård.

 

Måndagen den 1 oktober så fixar pappa så att mamma har en plats på korttids.

 

Tisdagen den 2 oktober så körs mamma till korttidsboendet och pappa åker själv in till akuten. På akuten tas flera prover på pappa som nu är gul i huden. Proverna visar att det är nått fel på levern. Pappa får åka hem igen för att vänta på en akuttid till röntgen.

 

Onsdagen den 3 oktober så ringer de från sjukhuset och säger att röntgen ska göras dagen efter.

 

Torsdagen den 4 oktober så åker pappa och min syster in för att röngta pappa. De får svar direkt efter undersökningen att pappa har cancer i bukspottskörtlen och att han har flera levermetastaser varav en av dem blockerar gallgången och det är därför han är gul. Pappa får stanna kvar på lasarettet.

 

Fredagen den 5 oktober så opereras pappa och en passage sätts in i gallgången för att minska smärtan hos pappa och för att gallan ska kunna rinna igen.

 

Lördagen den 6 oktober så får pappa åka hem och min syster hämtar honom. Samma dag påbörjar jag min resa ner till pappa.

 

Söndagen den 7 oktober så ankommer jag till Hyltebruk och stannar där och umgås med pappa och mina syskon till onsdagen den 17 oktober då jag åker hem igen. Under denna tid mår pappa inte speciellt bra, han ahr ont och har svårt att äta. Han får nu morfin i tablettform.

 

Den 23 oktober var det dags för pappa och min syster att träffa specialistläkaren och jag var med på telefon. Vi får beskedet som vi redan visste. Det finns inget att göra annat än smärtlindring och pappa har troligtvis bara 3-6 månader kvar att leva.

 

Den 27 oktober åker pappa, min syster och hennes son till Danmark för att träffa pappas syskon och mammas bror för att umgås och säga "Farväl". Detta tog hårt på pappa och han meddelar att det var så jobbigt både fysiskt och psykiskt så att han klarar inte av att komma på mitt bröllop men att han kommer vara där i tanken med oss iaf.

 

Under denna tid blev det klargjort att mammas korttidsboende måste göras om till ett långtidsboende. Pappa klarar inte av att ta hand om henne pga sin sjukdom och vi barn kan inte ta hand om mamma själva. Pappa har inte orkat träffa mamma under denna tid och pappa blir bara sämre och sämre.

 

Den 6 november så säljer pappa huset till min syster och vi barn är nu alla i tryggt "förvar" och mamma har det bra på boendet i sin lilla värld.

 

Den 7 november får pappa morfin i sprutform. Tabletterna funkar inte bra längre och pappa har starka smärtor.

 

Den 8 november på kvällen så går dör pappa. Han lämnar oss för gott och han träffade aldrig mamma igen efter att hon flyttade till korttids.

 

Det gick alltså bara 36 dagar från det att pappa fick sin diagnos tills att han avled. Jag är glad för hans skull, att det gick fort men jag känner mig ändå lite lurad. Jag fick aldrig riktigt något avsked.... vi skulle ju träffas igen men så blev det inte.

 

Den 10 november så gifter jag och Fredde oss. Det var jobbigt och roligt och ledsamt och lyckligt på samma gång. Pappa visste att vi skulle gifta oss och jag vet att han ville att vi skulle fortsätta som planerat.

 

Den 12 november så åker jag ner till Hylte igen och ankommer den 13 november. Det var sååååååå skönt att få krama om mina syskon igen och få gråta och skratta och minnas pappa tillsammans.

 

Den 14 november träffar jag och min syster begravningsentreprenören.

 

Den 15 november har vi möte med banken som har hand om pappas testamente.

 

Den 20 novemer kommer vår storebror från Norge.

 

Den 21 november så begraver vi pappa i havet Kattegatt enligt hans önskan att spridas i havet som gränsar mellan Danmark och Sverige.

 

Den 22 november åker jag hem igen och ankommer den 23... alltså idag.

 

Den här tiden från slutet av september tills nu har varit milt sagt turbulent. Jag har skrattat och jag har gråtit men mest av allt har det känt som och känns fortfarande som att mitt hjärta ska brista när som helst.

 

Livet går vidare och det är så skönt att få krama min man och mina barn. Det är de som gör att livet blir uthärdligt att leva och gör så att livet går vidare. Min far lever ju faktiskt kvar i både dem och i mig.

 

Mina dotter skickade mig det här fotot igår:

 

Nu när situationen är som den är med min pappa så for jag ju ner till honom så fort jag bara kunde för att få umgås lite med honom medan tiden fortfarande finns så att säga.

 

Tyvärr så innebar det ju att jag fick åka ensam och lämna min familj hemma. Det är jobbigt! Jag har som aldrig varit borta från mina närmsta så länge och definitivt inte i en sådan situation som jag har nu. Visst är kanske inte nästan två veckor någon lång tid egentligen men när man behöver en kram så är 110 mil ruggigt långt och förtillfället har jag behov för många kramar som jag inte får.

 

Jag saknar det faktum att jag kan vakna på morgonen och räcka ut en hand så är min älskade sambo där. Att få vända sig om och se ut som ett troll och ändå få ett leende.

 

Jag saknar varje morgon då min yngste son kommer ut i köket medans jag äter frukost då han klättrar upp i mitt knä och ger mig en jättekram och vi bara sitter och myser en liiiiiten liiiiten stund.

 

Jag saknar att få en välkommen hem kram av min äldste son som nästan alltid står i dörröppningen när jag kommer hem varje dag från jobbet.

 

Jag saknar min dotter och hennes kramar och det faktum att hon ska sitta bredvid mig under en filt när vi tittar på supernatural.

 

Jag längtar efter min familj nå jävulskt.

 

Jag är tacksam och glad över att jag får den här tiden med min pappa men det gör ändå inte längtan efter min familj nå mindre.

 

Fick precis den här bilden av min dotter på skype... Hon är kreativ lilla fröken fräken :-) Jag blev jätteglad mitt i all sorgsenhet.

 

Nu när pappa fick sin diagnos och mamma ganska hastigt hamnade på hemmet så ville pappa att vi (jag och syrran) skulle rensa ut bland mammas grejer. Jag fick uppgiften att rensa och röja i ett av mammas syrum för pappa vill att det ska bli ett gästrum nu när mamma inte bor hemma längre. Mamma har ju inte kunnat sy i flera år så sakerna har som bara stått och mamma har samlat ihop all möjlig skräp och saker som hon stoppat in i rummet. Hon har ju tillbringat mycket att sin tid där ändå även hon hon inte kunnat sy så har hon "sorterat" i sina tyger och staplat om dem med mera.

 

Det är tufft att röja bort grejerna för det ju faktiskt mamma jag tar bort på nått sätt. Samtidigt så är det också ett sätt att berarbeta både pappas diagnos och det faktum att mamma rent mentalt är helt borta. Hon är kroppsligt "här" men det skalet är som inte MIN mamma. En annan tanke är att det känns på något sätt "fel" att städa bort mamma... det är ju pappa som är döende. Mamma mår ju bra rent hälsomässigt trots alzheimersen men det är pappas önskan att vi röjer där uppe så då får det bli så.

 

Min mamma växte upp på 40- och 50-talet och så som jag förstått det så var hennes barndomshem ganska så fattigt. Min mormor fick arbeta för att få det att gå runt och slet visst ganska hårt för att få ihop pengarna. Morfar jobbade som chaufför åt nån rik gubbe så han var aldrig hemma och när han väl var hemma så gjorde han nog inte många knop. I alla fall så detta med att ha växt upp i ett reltativt fattigt hem har satt djupa spår i min mamma. Pengar har för henne alltid varit oerhört viktigt och hon levde lite efter devisen (vad gäller pengar och mamma och pappas förhållande) att allt som är ditt är också mitt och allt som är mitt är bara mitt. Jag älskar min mamma djupt men detta med hennes förhållande till pengar är nått jag alltid har haft svårt för.

 

När hon fick diagnosen alzheimers så blev detta med pengar än viktigare för mamma, egentligen nu när jag tänker efter så blev det närmast en besatthet. Hon anklagade både oss barn och pappa för att stjäla hennes pengar och för att vi inte skulle ta "hennes" pengar så gick hon och tog ut pengar på banken som hon sen gömde. Givetvis med det resultatet att hon glömde bort vart hon gömt dem och då var det givetvis vi som stulit dem. Lite moment 22 över det hela. Det tog ett tag innan pappa upptäckte detta tyvärr, så hon hann ta ut ganska många tusen kronor innan pappa fick stopp på det.

 

Nu när jag röjt hennes syrum så har vi hittat lite drygt 3000 kr vilket är mycket välkommet hos pappa givetvis. Det hemska är att det är bara ett rum och jag är inte ens klar med att röja i det rummet än. Vi saknar även alla hennes guldsmycken som hon också har gömt på nått "bra" ställe. När man då har travar med tyger från golv till tak i hela två rum så finns det gott om gömställen och det tar en jävla tid att röja eftersom vi måste kolla igenom vart enda liten stuvbit då vi vet att hon gömt pengar någonstans där emellan. *suck* Just nu känns det som ett evighetsjobb.....

 

Det är tungt rent mentalt att göra det här jobbet för på nått sätt är det ju att säga farväl till både mamma och pappa och det gör ont. Jävligt ont......

 

 

Just nu befinner jag mig hemma hos min pappa nere i söder. Pappa är sjuk.

 

I torsdags fick vi reda på att pappa har cancer närmare bestämt pancreascancer och att han även fått metastaser i levern. Pappa hade och har ganska starka smärtor och en av orsakerna till detta var att en tumör i levern blockerade gallgången. Han blev opererad i fredags då de satte in en passage i gallgången så att gallan kan rinna ut igen.

 

Det var givetvis chockerande att få ett sådant besked och mitt liv vändes som upp och ner. Givetvis vet jag att min far en dag skulle dö, han är trots allt snart 75 men inte skulle det hända på det här sättet. Hur det skulle gå till egentligen vet jag inte men definitivt inte så här.

 

Så nu har jag en mamma som sitter på hemmet helt borta i alzhimers och en pappa som håller på att dö i cancer.

 

Jag har ju haft roligare stunder i livet kan jag ju lätt erkänna. Det är tufft, jobbigt och hjärtskärade på alla sätt och vis. Jag är glad för att jag hade möjligheten att få åka hit och umgås med pappa ett tag (tack till mina underbara chefer) för det är inte bara sorgligt och jobbigt, vi har även skrattat en hel del. Jag har fått umgås med några av mina syskon och det är skönt att vi får bearbeta lite av detta tillsammans.

 

Jag vet inte än vad som kommer hända och hur länge min pappa har kvar. Det går inte att operera och den evt behandling som kommer sättas in kommer "bara" vara livsförlängande. Det vi vet är att tumören är mycket aggresiv och att pancreascancer är en diagnos som inte har någon vidare bra prognos alls, snarare tvärtom. Ännu en orsak till att jag ville åka ner och umgås med min pappa nu.

 

Helt plötsligt bort jag vääääääääääääldigt långt bort från min familj.

 

Just nu är livet som inget roligt men förhoppningsvis så blir det bättre med tiden... kanske.

 

 

 

I måndags så blev det officiellt att den firma som vi anlitat till att fixa vårt badrum har gått i konkurs.

Det var ju för vår del inte så roligt eftersom vi inte är nöjda med resultatet och vi hade kommit överens om att golvet skulle göras om. Det blir ju inget gjort nu överhuvudtaget. Vi har två alternativ just nu, antingen att leva med svackan som finns i golvet eller lägga ut typ 75 000 kr till och göra om hela badrummet igen. Det sista alternativet kändes inte så lockande måste jag säga. Vi förstår ju nu varför det varit så svårt för oss att få svar på våra frågor och krav och varför företaget gjort allt för att fördröja saker och ting. Tyvärr så ska väl företaget rekonstrueras igen men jag ska då bestämt göra mitt för att de inte ska få några nya kunder.

Företaget i fråga är alltså Comfort på Mariedal i Umeå.

 

Den andra konkursen som "drabbat" oss är Experts konkurs. I det fallet så "drabbade" det oss i form av en köksassistent. De hade ju utförsäljning och jag och sambon hade länge pratat om att skaffa en riktig assistent istället för den lilla matberedaren som vi har. Nu var det läge att köpa en eftersom det var 30% rabatt.

Det blev en Kenwood med en skål på 6,3 liter.

 

Vår assistent är dock helgrå och har plastskål istället för en skål i rostfritt.

 

Med en ny assistent hemma så är det roligt att baka igen. Jag gillar att baka men att sätta en deg och knåda den är skitjobbigt och jag får ganska ont i axlar, rygg och mellan skulderbladen vilket gör att jag faktiskt helst undviker att baka just bröd.

 

Nu med nya assistenten är det ju hur lätt som helt. Åh så skönt!

 

Igår passade jag på att göra goda och vackra brytbröd/franska eftersom vi skulle få middagsgäster. De gillade helt klart mitt bröd vilket är superkul. Det är aldrig fel med lite beröm.

 

Idag så är nästan all franska uppäten så då bestämde jag mig för att göra morotsbröd.

Som många säkert vet så håller vi på att bygga om huset och det i sig verkar vara ett evighetsprojekt. Från början hade vi en 5-års plan men nu verkar det mer och mer bli en 15-års plan. Jaja, det finns hur mycket som helst att göra och det verkar aldrig ta slut.

 

Ett av våra stora problem här hemma är att vi har dåligt med plats till förvaring och när man är fem personer i familjen så är det faktiskt ett massivt problem.

 

Så för nån vecka sen så tog vi beslutet att försöka fixa till en liten vägg i vår hall så att vi kan få till det så att vi iaf har någonstans att hänga upp våra ytterkläder och ställa av oss våra skor.

 

I hallen så fanns det en gång i tiden en dörr in till toaletten men den har vi flyttat vilket innebär att kära sambon fått sätta upp renoveringsgips för att få en hyfsad yta på väggen.

 

Före tapeter:

Ja det är ganska mycket att göra i vår hall, ett nytt golv måste också in så småning om.

 

Iaf så var/är det mitt jobb att måla och tapetsera. Måla gör jag faktiskt mer än gärna, jag tycker rent faktiskt att det är roligt. Tapetsera har jag dock aldrig gjort. Jag har assisterat min kära mor ganska mycket för typ 100 år sedan men aldrig gjort det helt själv men hur svårt kan det vara?

 

Det visade sig vara lättare sagt att gjort och jag är evigt tacksam för att min sambon faktiskt älskar mig så mycket som han faktiskt gör för fy f*n vilken häxa jag har varit idag. Till slut så blev jag så frusterad (när jag tappat en skruv) att jag ställde mig på bron och var fullständigt rabiat och skällde på min stackars sambo. Jag måste sett helt galen ut (jag kände mig galen) och hans respons var att säga: "men andas älskling" och skrattade och gav mig en kram. Då började jag gråta.... j*vla, j*vla skittapeter!!!

 

Jag är inte någon pedant (snarare tvärtom) men jag är lite av en perfektionist när det gäller saker jag gör/tillverkar och blir det då nått fel så blir jag arg och ledsen och ganska så upprörd.

Tyvärr är det ju också så att blir en sak fel så uppstår det oftast fler fel. Förhoppningsvis så kommer de fel som blev idag inte synas. Hoppas, hoppas!!

 

Efter mässor och föreläsningar så har jag en hel del sticklingar över, både orotade och rotade och nu vill jag bli av med dem för gott. Så därför har jag bestämt mig för att ha en liten "rea" och ett litet erbjudande till det.

 

Jag säljer ingen hoya av de som är listade nedan för mer än 75 kr och köper du sticklingar för 200 kronor eller mer så bjuder jag på portokostnaden. Vid köp under 200 kr så står köparen för portokostnaden.

 

Nu finns chansen att fynda sticklingar!

 

Vid intresse så maila mig på: majken(a)schobius.se       (a) = @

 

amoena	rotad	25
cardiophylla	rotad	25
cardiophylla solbränd	orotad	25
Carnosa	rotad	25
caudata	orotad	50
curtisii	orotad	25
excavata	rotad	25
globulosa	rotad	50
golamcoana	rotad	25
imperialis	rotad	75
imperialis	orotad	75
laconusa	orotad	25
linearis	orotad	25
lobbii iml 1427	rotad	75
lobbii iml 1427	orotad	50
mac 'Pandanus creek'	rotad	75
mac pinne m. ny utväxt	rotad	25
mathilde	orotad	25
nervosa iml 1818	rotad	25
NS00-009 Pinne m. ny utväxt	rotad	25
ovalifolia	rotad	25
pachyclada	orotad	25
pandurata	orotad	50
pubicalyx 'Pink silver'	rotad	25
rotundiflora	orotad	75
sp aff erythrostemma iml1423	rotad	75
sp aff vitellina	rotad	25
sp. Aff. Griffithii	rotad	25
sp. India iml 1598	rotad	50