Mina dotter skickade mig det här fotot igår:

 

Nu när situationen är som den är med min pappa så for jag ju ner till honom så fort jag bara kunde för att få umgås lite med honom medan tiden fortfarande finns så att säga.

 

Tyvärr så innebar det ju att jag fick åka ensam och lämna min familj hemma. Det är jobbigt! Jag har som aldrig varit borta från mina närmsta så länge och definitivt inte i en sådan situation som jag har nu. Visst är kanske inte nästan två veckor någon lång tid egentligen men när man behöver en kram så är 110 mil ruggigt långt och förtillfället har jag behov för många kramar som jag inte får.

 

Jag saknar det faktum att jag kan vakna på morgonen och räcka ut en hand så är min älskade sambo där. Att få vända sig om och se ut som ett troll och ändå få ett leende.

 

Jag saknar varje morgon då min yngste son kommer ut i köket medans jag äter frukost då han klättrar upp i mitt knä och ger mig en jättekram och vi bara sitter och myser en liiiiiten liiiiten stund.

 

Jag saknar att få en välkommen hem kram av min äldste son som nästan alltid står i dörröppningen när jag kommer hem varje dag från jobbet.

 

Jag saknar min dotter och hennes kramar och det faktum att hon ska sitta bredvid mig under en filt när vi tittar på supernatural.

 

Jag längtar efter min familj nå jävulskt.

 

Jag är tacksam och glad över att jag får den här tiden med min pappa men det gör ändå inte längtan efter min familj nå mindre.

 

Fick precis den här bilden av min dotter på skype... Hon är kreativ lilla fröken fräken :-) Jag blev jätteglad mitt i all sorgsenhet.

 

Nu när pappa fick sin diagnos och mamma ganska hastigt hamnade på hemmet så ville pappa att vi (jag och syrran) skulle rensa ut bland mammas grejer. Jag fick uppgiften att rensa och röja i ett av mammas syrum för pappa vill att det ska bli ett gästrum nu när mamma inte bor hemma längre. Mamma har ju inte kunnat sy i flera år så sakerna har som bara stått och mamma har samlat ihop all möjlig skräp och saker som hon stoppat in i rummet. Hon har ju tillbringat mycket att sin tid där ändå även hon hon inte kunnat sy så har hon "sorterat" i sina tyger och staplat om dem med mera.

 

Det är tufft att röja bort grejerna för det ju faktiskt mamma jag tar bort på nått sätt. Samtidigt så är det också ett sätt att berarbeta både pappas diagnos och det faktum att mamma rent mentalt är helt borta. Hon är kroppsligt "här" men det skalet är som inte MIN mamma. En annan tanke är att det känns på något sätt "fel" att städa bort mamma... det är ju pappa som är döende. Mamma mår ju bra rent hälsomässigt trots alzheimersen men det är pappas önskan att vi röjer där uppe så då får det bli så.

 

Min mamma växte upp på 40- och 50-talet och så som jag förstått det så var hennes barndomshem ganska så fattigt. Min mormor fick arbeta för att få det att gå runt och slet visst ganska hårt för att få ihop pengarna. Morfar jobbade som chaufför åt nån rik gubbe så han var aldrig hemma och när han väl var hemma så gjorde han nog inte många knop. I alla fall så detta med att ha växt upp i ett reltativt fattigt hem har satt djupa spår i min mamma. Pengar har för henne alltid varit oerhört viktigt och hon levde lite efter devisen (vad gäller pengar och mamma och pappas förhållande) att allt som är ditt är också mitt och allt som är mitt är bara mitt. Jag älskar min mamma djupt men detta med hennes förhållande till pengar är nått jag alltid har haft svårt för.

 

När hon fick diagnosen alzheimers så blev detta med pengar än viktigare för mamma, egentligen nu när jag tänker efter så blev det närmast en besatthet. Hon anklagade både oss barn och pappa för att stjäla hennes pengar och för att vi inte skulle ta "hennes" pengar så gick hon och tog ut pengar på banken som hon sen gömde. Givetvis med det resultatet att hon glömde bort vart hon gömt dem och då var det givetvis vi som stulit dem. Lite moment 22 över det hela. Det tog ett tag innan pappa upptäckte detta tyvärr, så hon hann ta ut ganska många tusen kronor innan pappa fick stopp på det.

 

Nu när jag röjt hennes syrum så har vi hittat lite drygt 3000 kr vilket är mycket välkommet hos pappa givetvis. Det hemska är att det är bara ett rum och jag är inte ens klar med att röja i det rummet än. Vi saknar även alla hennes guldsmycken som hon också har gömt på nått "bra" ställe. När man då har travar med tyger från golv till tak i hela två rum så finns det gott om gömställen och det tar en jävla tid att röja eftersom vi måste kolla igenom vart enda liten stuvbit då vi vet att hon gömt pengar någonstans där emellan. *suck* Just nu känns det som ett evighetsjobb.....

 

Det är tungt rent mentalt att göra det här jobbet för på nått sätt är det ju att säga farväl till både mamma och pappa och det gör ont. Jävligt ont......

 

 

Just nu befinner jag mig hemma hos min pappa nere i söder. Pappa är sjuk.

 

I torsdags fick vi reda på att pappa har cancer närmare bestämt pancreascancer och att han även fått metastaser i levern. Pappa hade och har ganska starka smärtor och en av orsakerna till detta var att en tumör i levern blockerade gallgången. Han blev opererad i fredags då de satte in en passage i gallgången så att gallan kan rinna ut igen.

 

Det var givetvis chockerande att få ett sådant besked och mitt liv vändes som upp och ner. Givetvis vet jag att min far en dag skulle dö, han är trots allt snart 75 men inte skulle det hända på det här sättet. Hur det skulle gå till egentligen vet jag inte men definitivt inte så här.

 

Så nu har jag en mamma som sitter på hemmet helt borta i alzhimers och en pappa som håller på att dö i cancer.

 

Jag har ju haft roligare stunder i livet kan jag ju lätt erkänna. Det är tufft, jobbigt och hjärtskärade på alla sätt och vis. Jag är glad för att jag hade möjligheten att få åka hit och umgås med pappa ett tag (tack till mina underbara chefer) för det är inte bara sorgligt och jobbigt, vi har även skrattat en hel del. Jag har fått umgås med några av mina syskon och det är skönt att vi får bearbeta lite av detta tillsammans.

 

Jag vet inte än vad som kommer hända och hur länge min pappa har kvar. Det går inte att operera och den evt behandling som kommer sättas in kommer "bara" vara livsförlängande. Det vi vet är att tumören är mycket aggresiv och att pancreascancer är en diagnos som inte har någon vidare bra prognos alls, snarare tvärtom. Ännu en orsak till att jag ville åka ner och umgås med min pappa nu.

 

Helt plötsligt bort jag vääääääääääääldigt långt bort från min familj.

 

Just nu är livet som inget roligt men förhoppningsvis så blir det bättre med tiden... kanske.