.... men de senaste veckorna har varit tuffa men nu är jag hemma igen. Sorgen och saknade efter pappa är stor och frågan är om hålet i mitt hjärta någonsin kommer att läka helt.

 

Allt gick så snabbt med pappas cancer och hans död och jag är glad för att det gick så fort för hans skull men för min egen del så känner jag mig lite snuvad. Han skulle ju minst ha 3 månader kvar... inte 4 veckor.

 

Detta var vad som hände:

 

Lördagen den 29 september skriver pappa ett inlägg på Facebook där han klagar över att han har ruggigt ont. Jag förstår ingenting och ringer till pappa och frågar vad som står på. Efter mycket om och men så går han med på att fixa så att mamma (som har alzheimers) får flytta till korttidsboende så att han kan söka akut sjukvård.

 

Måndagen den 1 oktober så fixar pappa så att mamma har en plats på korttids.

 

Tisdagen den 2 oktober så körs mamma till korttidsboendet och pappa åker själv in till akuten. På akuten tas flera prover på pappa som nu är gul i huden. Proverna visar att det är nått fel på levern. Pappa får åka hem igen för att vänta på en akuttid till röntgen.

 

Onsdagen den 3 oktober så ringer de från sjukhuset och säger att röntgen ska göras dagen efter.

 

Torsdagen den 4 oktober så åker pappa och min syster in för att röngta pappa. De får svar direkt efter undersökningen att pappa har cancer i bukspottskörtlen och att han har flera levermetastaser varav en av dem blockerar gallgången och det är därför han är gul. Pappa får stanna kvar på lasarettet.

 

Fredagen den 5 oktober så opereras pappa och en passage sätts in i gallgången för att minska smärtan hos pappa och för att gallan ska kunna rinna igen.

 

Lördagen den 6 oktober så får pappa åka hem och min syster hämtar honom. Samma dag påbörjar jag min resa ner till pappa.

 

Söndagen den 7 oktober så ankommer jag till Hyltebruk och stannar där och umgås med pappa och mina syskon till onsdagen den 17 oktober då jag åker hem igen. Under denna tid mår pappa inte speciellt bra, han ahr ont och har svårt att äta. Han får nu morfin i tablettform.

 

Den 23 oktober var det dags för pappa och min syster att träffa specialistläkaren och jag var med på telefon. Vi får beskedet som vi redan visste. Det finns inget att göra annat än smärtlindring och pappa har troligtvis bara 3-6 månader kvar att leva.

 

Den 27 oktober åker pappa, min syster och hennes son till Danmark för att träffa pappas syskon och mammas bror för att umgås och säga "Farväl". Detta tog hårt på pappa och han meddelar att det var så jobbigt både fysiskt och psykiskt så att han klarar inte av att komma på mitt bröllop men att han kommer vara där i tanken med oss iaf.

 

Under denna tid blev det klargjort att mammas korttidsboende måste göras om till ett långtidsboende. Pappa klarar inte av att ta hand om henne pga sin sjukdom och vi barn kan inte ta hand om mamma själva. Pappa har inte orkat träffa mamma under denna tid och pappa blir bara sämre och sämre.

 

Den 6 november så säljer pappa huset till min syster och vi barn är nu alla i tryggt "förvar" och mamma har det bra på boendet i sin lilla värld.

 

Den 7 november får pappa morfin i sprutform. Tabletterna funkar inte bra längre och pappa har starka smärtor.

 

Den 8 november på kvällen så går dör pappa. Han lämnar oss för gott och han träffade aldrig mamma igen efter att hon flyttade till korttids.

 

Det gick alltså bara 36 dagar från det att pappa fick sin diagnos tills att han avled. Jag är glad för hans skull, att det gick fort men jag känner mig ändå lite lurad. Jag fick aldrig riktigt något avsked.... vi skulle ju träffas igen men så blev det inte.

 

Den 10 november så gifter jag och Fredde oss. Det var jobbigt och roligt och ledsamt och lyckligt på samma gång. Pappa visste att vi skulle gifta oss och jag vet att han ville att vi skulle fortsätta som planerat.

 

Den 12 november så åker jag ner till Hylte igen och ankommer den 13 november. Det var sååååååå skönt att få krama om mina syskon igen och få gråta och skratta och minnas pappa tillsammans.

 

Den 14 november träffar jag och min syster begravningsentreprenören.

 

Den 15 november har vi möte med banken som har hand om pappas testamente.

 

Den 20 novemer kommer vår storebror från Norge.

 

Den 21 november så begraver vi pappa i havet Kattegatt enligt hans önskan att spridas i havet som gränsar mellan Danmark och Sverige.

 

Den 22 november åker jag hem igen och ankommer den 23... alltså idag.

 

Den här tiden från slutet av september tills nu har varit milt sagt turbulent. Jag har skrattat och jag har gråtit men mest av allt har det känt som och känns fortfarande som att mitt hjärta ska brista när som helst.

 

Livet går vidare och det är så skönt att få krama min man och mina barn. Det är de som gör att livet blir uthärdligt att leva och gör så att livet går vidare. Min far lever ju faktiskt kvar i både dem och i mig.