Nu när situationen är som den är med min pappa så for jag ju ner till honom så fort jag bara kunde för att få umgås lite med honom medan tiden fortfarande finns så att säga.

 

Tyvärr så innebar det ju att jag fick åka ensam och lämna min familj hemma. Det är jobbigt! Jag har som aldrig varit borta från mina närmsta så länge och definitivt inte i en sådan situation som jag har nu. Visst är kanske inte nästan två veckor någon lång tid egentligen men när man behöver en kram så är 110 mil ruggigt långt och förtillfället har jag behov för många kramar som jag inte får.

 

Jag saknar det faktum att jag kan vakna på morgonen och räcka ut en hand så är min älskade sambo där. Att få vända sig om och se ut som ett troll och ändå få ett leende.

 

Jag saknar varje morgon då min yngste son kommer ut i köket medans jag äter frukost då han klättrar upp i mitt knä och ger mig en jättekram och vi bara sitter och myser en liiiiiten liiiiten stund.

 

Jag saknar att få en välkommen hem kram av min äldste son som nästan alltid står i dörröppningen när jag kommer hem varje dag från jobbet.

 

Jag saknar min dotter och hennes kramar och det faktum att hon ska sitta bredvid mig under en filt när vi tittar på supernatural.

 

Jag längtar efter min familj nå jävulskt.

 

Jag är tacksam och glad över att jag får den här tiden med min pappa men det gör ändå inte längtan efter min familj nå mindre.

 

Fick precis den här bilden av min dotter på skype... Hon är kreativ lilla fröken fräken :-) Jag blev jätteglad mitt i all sorgsenhet.