Enligt wikipedia så betyder det: "Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden."

 

Enligt den definitionen så saknas det nått i min sociala kompetens. Jag har svårt för att träffa nya människor och att mingla är nått av det värsta jag vet för jag vet helt inte hur man gör.

 

Om jag är i ett sällskap eller en fest där jag inte känner speciellt många människor eller om det är många ytligt bekanta så känner jag mig totalt vilsen. Oftast känner de olika personerna någon eller några i sällskapet och det bildas olika grupper och de få personer jag känner, känner givetvis några andra som de samtalar med och jag känner då att jag som inte kan klistra mig fast vid de få jag känner och känner mig trygg med och det slutar ofta med att jag som står för mig själv och känner mig mest ensam. Då går jag hem.

 

Jag vet inte hur man startar ett samtal, vad ska man säga, vad ska man prata om? Hur gör man?

Nu är det tack och lov inte så ofta jag går på fester och när det väl händer så är det oftast inget jag ser fram emot. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet ju hur det slutar iaf.

 

Men skärp dig, hur svårt kan det vara! Kanske nån tänker nu och då kan jag säga att för mig är det svårt. Jag har svårt för att bara klampa in i folk och pressa mig in i ett samtal. Man kan inte prata om vädret hur länge som helst. Jag vill inte "störa". Jag vågar inte störa, och här kommer det igen, vad ska man säga, hur ska man bete sig, tänk om jag inte har nått intressant att tillföra och oftast har jag väl inte det.

 

Jag har svårt att föra ett samtal på ställen och med människor jag inte känner mig trygg med. Jag har svårt för att öppna mig för folk i allmänhet. Jag pratar gärna och mycket om mina barn och min familj och jag delar gärna med mig av olika anekdoter både här på blogget och bland mina närmaste vänner och även på jobbet, men de som känner mig har säkert lagt märke till att jag sällan berättar något om mig själv och de problem jag har och de känslor jag känner. Jag tycker att känslor är svåra att prata om överhuvudtaget. Om nån undrar vad som är fel så är nog mitt standardsvar "Inget" eller " det är lugnt". Jag vill inte bli arg, för då gråter jag, Jag vill inte bli ledsen, för då gråter jag och jag vill inte blir riktigt, riktigt glad heller för då gråter jag.

 

Och det är väl där min brist på social kompetens kommer in för jag vill inte känna mig ratad för då gråter jag och istället för att låta folk rata mig (eller ens få en chans att rata mig) så gör jag valet åt dem.

 

Fjorton eller 40, fortfarande lika osäker....... Bra förebild man är för barnen :-(